Tjenare!

Något jag snabbt lärt mig efter flytten upp till Uppsala är att folk cyklar. Det bara är så. Samma system som Stockholm har dom oxå när det gäller frågan om hur man får tag i cykel. Man “typ” baxar en, dom finns vid station. Du baxar den, åker dina 300 meter, sen dumpar den i sjön. Din cykel baxar i sin tur nån annan o gör samma sak förr eller senare. Och på detta sätt roterar systemet runt i harmoni.

Nu är det nämligen bara så att jag har, och alltid har haft jätte svårt för att sno saker. Jag tror aldrig jag snott nåt alls i hela mitt liv om jag ska vara ärlig…inte nåt jag kan minnas. Jag e den här grabben som stack därifrån när dom andra snodde godis i kiosken, i rädsla om att nån ska veta att jag va med dom.

Här i STHLM finns det alltid “Cykel Baxare”. Det e typ lite halvskumma snubbar som alltid kommer glidandes med en skum luffar cykel. O man tänker aldrig på vart dom fått den ifrån. Ju mindre tänker man på att cyklarna är olika. Det blir liksom naturligt att dom alltid har nån random cykel med sig att man ser det som en del av deras “look” eller nåt.

Dessvärre var det mer i 6:an och 7:an som man hade koll på Cykel Baxarna. Så plan B att fråga nån av dom om en cykel e rätt utesluten eftersom dom inte i min värld längre existerar. Därför är det sjuk flax att en av våra materialare “Kareka” har lovat en nice cykel till mig.

Typiskt är nackdelen att man får vänta. Men jag frågar då o då om hur det går. Och nu verkar det som om väntan närmat sig slut då han sist sa att han hade den. Det vore jävlit nice. Jag menar, d e chill o gå. Men 25 minuter fram och tillbaka känns bara som torsk på tid. Med en halvskadad häl kan d ju va bättre o låta den få lite vila oxå, lr hur?

Immorn får man se hure går!

Peaz! ;D